På stranden ligger stenar, våta stenar som torkar när vattnet drar sig tillbaka.
Jag ser dem och tänker, att de är som mitt hjärta
som torkar när kärleken drar sig tillbaka
När vårfloden kommer, dränks alla stenar. Som mitt hjärta dränks av kärleken
när den flödar över.
Under ytan ligger stenarna oskadda, mörknade av vätan.
Och hjärtat?
Fyllt av kärleken, mörknat av vällusten och fuktigt av den närhet som vill väl...
Då ber jag
att tilliten ska räcka
och sanningen.

Tids nog kommer hösten.
Och alla stenar ligger torra på stranden.