Alltihop

Om det tar slut i dag
alltihop
så har det ändå varit
alltihop

Och det har varit mitt liv
alltihop
Hela mitt liv
alltihop

Hund eller människa

Att gnaga på en hartass
i flera timmar
skala bort varje hårstrå
liderligt snaska på senorna
och njuta av knastret
när benpiporna krossas

Att läsa en kvällstidning
i flera timmar
frossa i skjutna skolbarn
njutningsfullt tillbakalutad i soffan
och njuta av bilderna
på alla som flyr undan våldet

Och när nattens mörker faller
en stjärnlös natt
ska allt det som njutits bli bilder
som drömmar
jagande efter harpaltens vålnad
och alla de som flyr undan våldet

Det är döden som springer under snön
med långa tänder springer döden
och gnager på benen
efter dem som frusit ihjäl
levande

Det är kärleken som springer under snön
med mjuka pälsar springer kärleken
och gnager på benen
efter dem som älskat in i döden
levande

Frid

Jag trodde jag visste vad frid är
att det skulle vara stillhet
Men så kom friden till mig
och bländade mig
med ett ljussken starkare än solen

Då förstod jag
att frid på jorden
är något annat än stillhet

Och inför mina slutna ögon såg jag
hur tusen och åter tusen
samlades under stjärnorna
för att äta sig mätta
medan allt det jag trodde var mitt
brann som en innerlig låga
av frid

Och jag visste
att frid på jorden
är något helt annat än stillhet
frid
som ett svärd genom varje människa
fred
som en eldslåga över jorden

För att alla människor ska få äta sig mätta
och leva i frihet

Den som måste ta makten är maktlös

En enda minut

Är det verkligen så omöjligt
att en enda minut av evigheten
skulle vara en minut av fred
Bara en enda minut
av en hel evighet

....

Med ögon sneda av kärlek

Jag mötte ett barn med ett extra stort hjärta
skrattet alltid på väg
och glädjen i ögonvrårnas vinklar
Som sänd att vara månstråle och solglimt

Aldrig hörde jag henne säga något osant
Skvaller var henne främmande
och när solen lyste på henne
syntes hon vara oskuldsfullheten själv

Där gick hon genom livet
ständigt som ett barn
lyssnande till vindens lek i trädkronorna
och grusets knastrande under skorna

Där gick hon
ovetande om fostervattensprov
och glad i livet
till sitt sista andetag

Jag sa
-det är en droppe i ett hav
och tänkte
-det spelar ingen roll med bara en droppe
i ett oändligt hav
och glömde
att havet är ett hav av droppar
medan jag vände mig bort från dig

förlåt

Det som gör att varmt är varmt och kallt är kallt
är förhållandet mellan de små molekyler som rör sig i tillvaron
det är där det händer
det som blir varmt eller kallt.

Det som gör att engagemang är engagemang och likgiltighet är likgiltighet
är förhållandet mellan de människor som rör sig i tillvaron
det är där det händer
det som blir engagemang eller likgiltighet

Själva värmen blir till av rörelse
precis som engagemanget
Enkel fysik helt enkelt
Molekylärfysik

Vinterspindlar

Om man tittar noga kan man se
de små spåren av spindlar
som långsamt rört sig i den nyfallna pudersnön
Det är de gröna trädspindlarna som tagit en tur till marken

Se hur de lyfter sina ben
hur de pulsar genom den djupa snön
muttrande om neddragna snöröjningsanslag
Hör deras hesa viskningar om nätfiskeförbud och barkleda

Vintern är lång
mörkret är oändligt
men de små gröna spindlarna ger inte upp
de pulsar vidare utan yllesockar i vinterkylan

Tänk att de inte ens har snört på sig kängorna!

Om en människa återvinner alla sina kapsyler under hela sin livstid
kan hon kvittera ut skalet till en sprillans ny volvo
en som det står pommac på
eller fanta
om det är det hon druckit genom livet

Då kan man undra hur det går för dem som inte tycker om pommac
och inte heller dricker öl
eller för all del cocacola
De som envist håller fast vid källvatten
och kommunalt kranvatten

Åker de omkring med motorrummet synligt?
i bilsäten utan tak och dörrar
helt skallösa
i regnet
lika skyddslösa som sopbanditerna
som slänger sina kapsyler hur som helst
utan att återvinna dem

Vinterfår som idisslar
en blodröd domherres bröst
och en människas hjärta
mitt i vinterkylan

Där bor tilliten
glädjen
och den omutliga kärleken

Miljarder och åter miljarder vet det inte
triljoner går ovetande på sex svarta ben
uppochned i tillvarons tak

De stackars flugorna
som aldrig sett iskristallerna gnistra
mot himlen

Under snön springer döden utan svans
vem har sett de svarta pepparkornsögonen
glimma mot månljuset
tätt sittande i det lilla ansiktet

Under snön springer den
döden utan svans
med morrhåren darrande
aningslöst darrande i vinterkylan

Där kommer ugglan
och döden går döden till mötes i vinternatten
Den ljudlösa döden
med ett skri genom den mörka vinternatten

Lodjuren
de små lodjuren i träden
så de längtar
blodtörstigt längtar de
att sätta tänderna i det varma köttet

Låt dem ta det livsfarliga språnget
låt deras klor fånga bytet
och se hur de leker med livet
in i döden

De små lodjuren
så näpna de är
mot den vinterblå himlen

Det gamla trädet föll i stormen
rötterna mot himlen i döden
ändå levande i vinterdvala

Ännu vet inte fåglarna
men spindlarna anar
något måste ske

tryggheten har fallit
med rötterna mot himlen
något blir aldrig som det varit

En dag hittade hon en sten på marken
det var en rätt grå sten, men fin för att den var en sten
en helt vanlig sten utan några kristaller som förförde
Inte ens några insprängda nyanser av vitt
Bara en grå sten
Hon tog upp den och kände att den var rätt skrovlig.
Inte speciellt skön att hålla i egentligen.
Men skön, för att den var sig själv
Som hon själv
lite skrovlig.

Hon lät stenen ligga kvar i handen en stund innan hon la tillbaka den på marken där hon funnit den.
Det var ingen speciellt fin plats.
Men fin ändå, för det var den plats stenen låg på
och hon kände att det var en bra plats
den hörde hemma där
Sedan gick hon hem till sig själv
och såg
att det var där hon hörde hemma
hon själv
i sitt eget liv

Om en människa frågar sig
"vem är jag"
utan att finna svaret
vem är då den människan?

Om en annan människa frågar
"vem är du?"
utan att få något svar
vem har då den människan mött?

Om de två tillsammans frågar
"vilka är vi?"
och då får syn på varandra
vad är det då de ser?

Att hitta ett trasigt hjärta på gatan
utan att veta vems hjärta det är
att ta upp det och vårda det
och inte veta om det hjälper
är det kärlek?

Skärvor
tusende skärvor spridda över jorden
som stoft utan mening
tills någon funnit varje litet splitter
och lagt det till det trasiga i världen
till ett

Skärvor
tusende skärvor spridda över jorden
som själva meningen är spridd
för att varje människa ska finna den
i en liten bit stoft
och så bli ett

Skärvor
tusende skärvor spridda över jorden
mänsklighet av stoft
för att livet måste sammanfogas
för att människan ska finna det
helt i någon annan

Skärvor
tusende skärvor spridda över jorden
för att berätta sanningen
för den mänsklighet som lever i fred
som ett enda folk
delar av ett trasigt helt

Skärvor

Om människor vore gjorda för att flyga
skulle vi ha vingar
eller en rotor monterad på ryggen
Då skulle vi flyga omkring bland grantopparna
ivrigt jagande efter björktrastar och gröngölingar

Men om vi vore gjorda för att simma
skulle vi ha fenor
eller en propeller monterad i baken
Då skulle vi snirkla oss fram bland vasstråna
medan gäddorna lurade på oss i viken

Och hur skulle det vara
om vi vore gjorda för att gräva oss fram genom livet
med skovlar
i stället för händer
Och ögonen krympta till streck i ett hårigt ansikte

Då kan man ju undra
hur det kommer sig, att vi ändå flyger och simmar
utan vingar och fenor
medan vi gräver våra egna gravar
helt aningslöst


Ja det kan man ju undra

Det satt en gammal man på en bänk mitt i skogen. Han hade vitt skägg och en grå vadmalsrock. Somliga trodde att den mannen var tomten.
Själv sa han, att han hette Albin.
En dag kom ett barn förbi bänken där Albin satt. Han utropade när han såg det vita skägget: "Åh, titta där sitter ju Gud, men var har har du gjort av molnet?"
Albin svarade, att han bara var en vanlig farbror.
"Nej då" sa barnet, "jag känner igen skägget, precis sådär ser det ut i morfars bok.
"Andra barn tror att jag är tomten" sa Albin"
"Haha, ja men jag tror inte på tomten längre" sa barnet och skakade på huvudet.
"Men på Gud?" frågade Albin
"Ja, för du sitter ju här" sa barnet
"Ja just ja, jag sitter ju här" svarade Albin.
Och så gick barnet vidare på stigen.
Och Albin - han sitter nog kvar på bänken så länge det finns barn som kan gå förbi på stigen.
Eller för all del, vuxna som också behöver se det de tror på.

Nu talar vi om bergen
de som smälter
och blir till platt land
Och dalarna som höjer sig
så de möter bergen
och allt fryser till is i ljuset

Inget liv
inget vatten
och allt är tystnad

Då höjer sig ur intigheten
en gestalt
Som ett monument över mänskligheten
och allt är frusen tundra
utan liv

Inte ett ord
inte ett ljud
en frusen gestalt i tiden
Vi talar om bergen
de som smälter
men inte till vatten
i kylan

Och horisonten väntar
höjdlös
i tiden