På stranden ligger stenar, våta stenar som torkar när vattnet drar sig tillbaka.
Jag ser dem och tänker, att de är som mitt hjärta
som torkar när kärleken drar sig tillbaka
När vårfloden kommer, dränks alla stenar. Som mitt hjärta dränks av kärleken
när den flödar över.
Under ytan ligger stenarna oskadda, mörknade av vätan.
Och hjärtat?
Fyllt av kärleken, mörknat av vällusten och fuktigt av den närhet som vill väl...
Då ber jag
att tilliten ska räcka
och sanningen.

Tids nog kommer hösten.
Och alla stenar ligger torra på stranden.

Är det frihet?

Vinden blåser vart den vill
men är den fri?
Är frihet, att vilja det lagen begär?

Om en människa vill det hon kan
kan hon då alltid göra det hon vill?

Vinden blåser
och människan vill

Och allt en människa kallar frihet
är kanske frånvaron av begär

Ett fullständigt beroende
och en evigt tillfredsställd längtan

Är det frihet?

Allt var nytt under solen

Två människor på en enslig väg. Hur kunde livet vara så underligt, att två människor kunde vandra på samma väg i samma tid och under samma sol?
Där möttes de och världen förändrades så som den alltid förändras.
-Här är jag, sa mannen.
Kvinnan svarade inte.
-Jag ser dig, sa mannen
Och kvinnan mötte hans blick medan han utforskade allt hon någonsin levt i sitt hjärta.
Sedan gick de båda vidare. Var och en åt sitt håll.
Och allt var nytt under solen.

Livets längsta strand

Över vida vatten
andas vindens bud
blåser genom natten
smeker mänskohud

Innerliga vågsvall
slår mot ändlös strand
ropar i ett stjärnfall
lämnar spår i sand

Söker den som lyssnat
bortom hjärtats slag
löser den som tystnat
efter andlös dag

Genom allt som andas
ropar vindens ord
dag som sakta randas
dukar himlens bord

Jord som föds i gryning
evigt i din hand
Nattens sista dyning
livets längsta strand

Livet är liv, för att döden väntar

Livet är liv
för att döden väntar

Mitt liv och ditt
väntar inte på oss
Vi måste leva det nu
För döden väntar inte i evighet

Men så länge döden väntar
lever vi
Nu väntar döden

Jag Är

Ute på udden har allt blivit gyllengult och rostrött. Gräset skimrar violett tillsammans med kvardröjande gröngult. Och sjön....
Som en himmel. Med djup som rymmer allt av evighet.
Stillheten är min egen.
Formad av alla de tider tanken funnit sig i tomheten. Given av den tystnad själen äntligen kan vila i och buren av själva verkligheten. Den som bara Är.
Så många vackra ord för att säga något så enkelt.
Jag Är
men aldrig ensam
Inte ens i det yttersta havsbandet eller om jag klättrar så högt jag kan nå. Ensam kan jag inte vara någon. Utan att du Är kan jag inte vara.
Hur skulle det gå till?
annat än som meningslös tomhet
Och den tomheten är ett intet bortom allt som Är

Därför måste jag älska dig.

Den enkla vägen

Den enkla vägen....
Den väg som leder till meningen, livet, verkligheten..... Den väg som varken har början eller slut eftersom den alltid bara finns där den som vandrar den just då befinner sig.
I varje nu kan varje människa gå den vägen.

Och det är omöjligt, att äga morgondagens väg, eller spara gårdagens.

Den enkla vägen är varje människas öde. Varje människas liv. Och varje människas mening.