Den där tacksamheten...

Om en människa kommer till mig med tacksamhet för något jag gjort eller sagt
och jag säger
"det var väl inget märkvärdigt, vem som helst skulle ha kunnat göra detsamma, inte behöver du tacka mig"
vad har jag då gjort för den människan?
....


Tack, säger du och vänder dig till mig som just tänkte gå.
Det var väl inget, säger jag och vänder mig bort
Jo det var det, insisterar du och jag förstår att du vill att jag ska stanna.
Nejdå, inget som inte vemsomhelst kunde gjort säger jag för att avsluta samtalet.
Men då ser jag din blick
ett kort ögonblick ser jag
att du älskar mig.

Men jag går
och lämnar dig med din kärlek

Tack ändå
ropar du efter mig
och jag känner att min rygg bär din längtan

Nu

Nu finns det tid.
Hela tiden finns tiden.
Obegränsad och omätbar finns tid i varje nu.

Nu finns det liv.
Hela livet finns livet.
Obegränsat och omätbart finns livet i varje nu.

Och i varje tid och varje liv
är varje nu ett ögonblick av evigheten
där liv och tid möts
så att livet blir synligt i tiden

Men bara den som har tid att möta livet
kan se verkligheten sådan den är
i varje evigt nu

Nu finns tid
nu finns liv
nu är evigheten här

Om allt en människa behöver
är byggt av kärlek
Finns då någon enda människa
som kan vara rik
på något annat än det hon inte kan samla
eller spara

För vem har sett en kärleksbank
eller en lada fylld av omtanke
med dubbla lås
och tjocka valv

Tänk om alla världens valv har låsts från insidan
och vi själva sitter där i mörkret
utan att veta att vi är fattigare än de fattigaste
vi som så girigt vaktar på vårt eget

Och tänk om all världens nycklar
är inlåsta med oss själva
Så att vi bara kunde ta dem i våra händer
och sträcka fram dem
som gåvor till varandra
för att dörrarna till våra rikedomsvalv
skulle öppnas

Tänk om det vore så
och solen lyste där ute
så att inget kunde gömma sig i mörkret
Tänk om allt som finns där ute
när vi öppnat våra händer mot varandra
var allt vi behövde
för att ingen längre skulle sakna något.

Ja tänk
om det är så

Där havet möter sparvar

Inte kan en människa gå ensam
där bergsvägarna vindlar över fjorden
där en vindil kan få själen
att svindlande kasta sig ut
och falla för evigt mot havet

Då skulle ensamheten falla
med den människa som vågat språnget
rätt ut i intet utan slut
Men i varje bråddjup faller sparvar
för alltid i en famn av rymd

Inte kan en människa gå ensam
där berg förlorar sig i molnen
men den som rörs av vind i sinnet
ska finna djup av enslighet
där havet möter sparvar

Du födde mig

Du födde mig
och jag såg mig bli till i din blick
Aldrig har solens strålar lyst så starkt
som leendet när du mötte mig
och jag blev till

Du födde mig
men jag såg mig lämna dina ögon
Aldrig har solen förmörkats så
som den dag jag lämnade din blick
och du blev till

Du födde mig
och jag såg dig bli till i mitt hjärta
Aldrig har kärleken varit så stark
som den dag du föddes i mig
och vi blev till

Har jag mött dig?

Vem är det jag möter?
Är det dig
eller är det min bild av dig?

...eller är det min egen spegel jag lägger i ditt ansikte?

Natt

När natten kommer till en människa
är dagen inte längre ljus
Solen syns som dunkla tankar
och allt som hoppas måste vila

När natten djupnar i den människan
får längtan bli vad kärlek var
Månen väcker den som slumrar
och tanken nuddar himlens fäste

Så växer själen i den människa
som faller genom nattens ljus
Gryningstimman väntar döden
men ord av längtan väcker liv

Så väntar livet för den mänska
som stilla ser hur allt vill bli
men själv kan vänta livets gryning
då nattens visdom vaknar