Det simmar en stor fisk i kaosvattnet
den väntar på stormen
som tvingar människor att berätta hur det är
med livet
Den fisken slukar den som smitit
och den som levt i lögn
Så att lögnerna och flykten kan ta slut
Och så spottar fisken upp den människan på land
där allt blir uppenbart
Låt oss vänta på stormen
så att fisken kan sluka oss
och föra oss till det uppenbara
livet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Att släppa taget i stormen, den ständigt pågående stormen. Är inte nåt man gör lättvindigt. Det må vara en stor och stark fisk. Eller kanske snarare en stor och trygg fisk.
Det händer, att man helt enkelt, av en våg, blir svept ner i vattnet. Där kämpar man för livet och tror, att döden kommer som en fisk som slukar hela livet. Och så upptäcker man, att det är den där stora trygga fisken som är döden, den sorts död som så småningom spottar upp den nedsvalda människan på land. Och så upptäcker man, att hoppsan, just där man blir uppspottad är det där livet som ska levas. Det man försökte fly från...
Så det kan bli!
Skicka en kommentar