uddorden...

Det finns en udde i en sjö i mitt liv. Där föds varje dag i ord, och orden lever precis så länge som behövs för att de ska höras. Om bara någon lyssnar.
Ibland är det nödvändigt att sitta ner i flera timmar för att höra dem. Andra gånger räcker en nanosekund för att meningen med en hel livstid ska porla genom hörselgångarna rakt in i den dag som är min.
Några av orden formar sig till mer än det orden säger
och då måste jag skriva ner dem
som rytmer
och poetiska former.

Kanske kommer en tid då allt liv är skrivet genom dagar och nätter
en tid bortom tider
och ett liv bortom livet
Ibland när jag sitter i tystnaden och lyssnar kan jag höra ordlösa rop där bortom allt som går att tänka. Då händer det att jag förstår att jag är lycklig.
Bortom orden

Så märkligt då, att skriva när själva skrivandet handlar om det som aldrig kan skrivas.
Och som ändå måste delas för att finnas.
Uddorden
som inte går att säga
....