Livet är större än döden.....

Jag träffade en kvinna som förlorat allt. Inte ens kläderna hon bar var hennes egna. Några vänliga människor gav henne byxor och tröja. Skorna var egentligen för stora, men varma och sköna. Dem hade hon hittat i en soptunna.
Hon berättade, att hon varit gift med en man hon älskat, de hade haft ett hus tillsammans och det barn hon födde, en pojke, hade eget rum och många leksaker.
Men så dog mannen och hon hade inte råd att bo kvar. När huset var sålt och lånen betalda flyttade de till en lägenhet, hon och sonen. Då hade hon fortfarande ett arbete. Nu var hon arbetslös eftersom staten dragit in hennes arbetsplats. Lägenheten blev för dyr, så de flyttade till en mindre och mörkare bostad på tredje våningen.
För några dagar sedan brann den. Och sonen dog av rökförgiftning. Allt hon ägde blev förstört och någon försäkring hade hon inte haft råd med.
Hon hade inget kvar. Absolut ingenting.

Hur skulle hennes liv kunna fortsätta utan att hon skulle drunkna i sin egen sorg? Hur skulle hon kunna bli något annat än bitter?

Men den blick jag mötte, när hon hälsade på mig som nästan inte vågade se henne i ögonen, var långtifrån bitter. Där fanns sorg, djup sorg, men också något annat. Inte ren glädje, men något som ändå spelade av liv. Jag tog sats och vågade ställa frågan som väcktes i mig.
"Vem är du nu?"

Och kvinnan svarade mig "att jag är den som dött och ändå måste leva".
Och så log hon ett mycket litet leende.
Sedan fortsatte hon... "allt som varit är slut. Det kommer aldrig att hända igen"

Jag förstod inte vad hon sa. Jo jag hörde det, men jag kunde inte förstå hur hon som förlorat allt kunde tala så.

"Du som tror att du har allt, har inget du heller" sa hon
Sedan var det som om sorgen tog tag i henne och hon började gråta, snyfta, kvida och vagga fram och tillbaka. Jag gick fram till henne, tog henne i min famn och kände hennes sorg skölja genom min kropp och jag grät med henne tills alla tårar var slut.

Då såg vi på varandra och visste
att livet var större än döden
också när livet runnit ut ur oss
som förtvivlan när allt är förlorat

Inte visste jag då, att den kvinna jag mötte var jag själv som förlorat mig i sorgen över det liv jag trodde jag ägde, men aldrig fick smaka.

Om döden är slutet på livet, vad är då livet slutet på?

uddorden...

Det finns en udde i en sjö i mitt liv. Där föds varje dag i ord, och orden lever precis så länge som behövs för att de ska höras. Om bara någon lyssnar.
Ibland är det nödvändigt att sitta ner i flera timmar för att höra dem. Andra gånger räcker en nanosekund för att meningen med en hel livstid ska porla genom hörselgångarna rakt in i den dag som är min.
Några av orden formar sig till mer än det orden säger
och då måste jag skriva ner dem
som rytmer
och poetiska former.

Kanske kommer en tid då allt liv är skrivet genom dagar och nätter
en tid bortom tider
och ett liv bortom livet
Ibland när jag sitter i tystnaden och lyssnar kan jag höra ordlösa rop där bortom allt som går att tänka. Då händer det att jag förstår att jag är lycklig.
Bortom orden

Så märkligt då, att skriva när själva skrivandet handlar om det som aldrig kan skrivas.
Och som ändå måste delas för att finnas.
Uddorden
som inte går att säga
....